Så varför är det så svårt?

När man står och tittar ut, ensam och kall. Plötsligt måste man börja tänka på att andas, det känns som om det spänts åt ett band kring lungorna som inte låter dem utvidga sig.

Det är inte panikångest, det är bara en sådan massiv känsla av hopplöshet.

Det finns ingen stor ”detta hände och ändrade allt”, det finns däremot otroligt många småsaker som sakta men säkert tryckt ned mig till en känsla av att vara värdelös, otillräcklig, oönskad.

Främst ligger problemet i mig själv, jag hatar mig. Varje dag blir jag påmind om att jag är precis en sådan person som jag tycker illa om. Det finns ingen kraft att förändra, och hur kan man föräldrar en personlighet och fortfarande vara sig själv?

Mobbad i skolan, föräldrar som bråkar var och varannan dag. Det hade varit bättre för mig om de skilt sig i stället för att lyssna på grälen och självmords-hoten, leva med ångesten när den ene stormat ut ur hemmet mitt i natten. Ingen stans hade jag en trygg plats och alla tankar och alla skuldkänslor frätte sig inåt. För visst var det mitt fel att de bråkade. Det fanns ju ingen som tröstade mig och sa något annat.

Jag har allt för länge gått utan en bra utbildning, flera kurser men inga examen. Ett förhållande med en fantastisk person såg jag till att krossa, x-et höll på att gå under på kuppen. Närhet funkar bara inte.

Vänner? Tja, många bekanta, men när jag behöver någon, verkligen verkligen behöver någon då finns där ingen. Jag är ingens bästa vän, jag är inte den man ringer när det är fest, eller som man bjuder på bröllop eller fester. De jag räknar som mina bästa vänner anser mig inte vara en tillräckligt nära vän för att vilja fira nyår eller att jag ska få närvara på deras vigsel.

Vad gör man åt denna ekande ensamhet?!?!

Visst kan jag lika bra skriva av mig på facebook eller helgon, men där kan vänner, familj och arbetskamrater läsa. Hela tiden måste jag se upp med vad jag skriver, tänka på vem som läser och vem som kan såras.

Inte tror jag för ett ögonblick att några problem blir lösta bara för att jag bloggar, men det kan vara skönt at skriva ner det, få distans till det och framför allt kunna gå tillbaka och se om jag kan hitta några mönster i det som händer, ta reda på vad som utlöser detta förlamande mörker som slukar mig och får mig att vilja sluta leva.

Anledningen att jag inte fick hjälp när jag sökte för många år sedan var att jag inte hade tillräckligt stark självmords-tendens. Att inte vilja leva räckte inte, då jag aldrig försökt ta livet av mig så kunde jag inte få hjälp. Så jag gick därifrån, med en sten i bröstet, sviken igen, återigen med ett misslyckande på listan. Som det tagit emot att be om hjälp, så desperat jag behövde den, men blev ratad bara för att jag aldrig burit hand på mig själv.

Det har gått 5-6 år sedan dess. Ibland går det bättre, ibland sämre. Vi får väl se.